När vuxna barn inte hör av sig

Eller så kan det vara så att man identifierar sig mycket med sin föräldraroll, säger Maria.

Att släppa taget och låta barnen flyga fritt, leva livet på sitt sätt och göra egna erfarenheter och misstag, hör till när de lämnat boet. Föräldrar som curlar sina barn överdrivet mycket, kanske av oro för att de inte ska klara sig på egen hand, gör dem en otjänst. Ett naturlig brytpunkt är när barnen flyttar hemifrån, men även tidigare är det viktigt att föräldrarna tar ett steg tillbaka och håller inne med oroliga frågor och kommentarer.

Ställ frågan till dig själv: Hjälper jag mina barn genom att oroa mig för dem? Att höra av sig stup i kvarten blir ett sätt att kontrollera dem och inte riktigt låta dem vara vuxna och självständiga. Ett alternativ kan vara att skriva ner sina tankar och funderingar kring oron. Men man förväntar sig ju inte att det ska gå från en dag till en annan, säger Maria som menar att både föräldrar och barn behöver tid på sig för att hitta rätt i en ny vuxnare relation till varandra.

Du behöver inte fråga om allt alltid. Kanske kan det vara så att det tomrum som de utflugna barnen lämnar efter sig leder till eller förstärker oro. Varningstecken kan vara sömnproblem, depression och ångest. Ta tag i detta innan det går för långt. Har de det bra? Hur mår barnen? När uppstår den? Vad kan du göra för att sluta oroa dig?

Även om man är orolig och gör saker i välmening kan det hända att du stjälper i stället för hjälper. Vad gäller den? Och kanske att de mår dåligt? Visst finns det tillfällen i livet när det verkligen är befogat att känna oro för vuxna, utflugna barn.

Trött på mina vuxna barn

En mamma som är alldeles för mammig har ingen sund relation till sina barn. Låt barnen förstå att du litar på att de klarar sig själva. Är den befogad? Det kan kännas svårt och lite sorgligt att barnen inte behöver sina föräldrar lika mycket som under uppväxten, men både för deras och din egen skull måste du släppa oron för hur de ska klara sig i vuxenvärlden. Om mamma oroar sig överdrivet mycket kan hon föra över det till barnen som också blir ängsliga och oroliga, inte tror att de klarar av något och får låg självkänsla.

Lösningen kan vara att fylla tiden med annat: skaffa en ny hobby, gå en kvällskurs, träna, arbeta ideellt, engagera dig i föreningslivet eller skaffa ett husdjur. Kanske har man ett väldigt starkt kontrollbehov. Om du känner att oron tar över och gör livet svårt bör du göra något åt den. Den man som vant sig vid att mamma fixar allt, kanske tror att hans flickvän vill ha samma roll, varnar Maria. Är de glada, nöjda och lyckliga?

Du får tid att tänka oroliga tankar. Det är inte bra att ta det beteendet med sig i en relation. Det är viktigt att ha någon att prata med, antingen en vän eller att söka professionell hjälp för att få verktyg att hantera oron. Eller gör det bara att jag mår dåligt? Även om det är naturligt att vilja stötta och hjälpa sina vuxna barn är det också viktigt att dra gränser och inte göra för mycket. Måtte de slippa hjärtesorg, besvikelser, ekonomiska bekymmer, sjukdomar och arbetslöshet….

Att oroa sig för barnen är en oundviklig del av föräldraskapet — och det kan faktiskt vara svårt för en del att släppa den oron fast barnen är vuxna och föräldrarollen går in i en annan fas. Det är naturligt att vilja stötta vid problem och kriser, men hur bör föräldrar handla vid till exempel missbruk och psykisk ohälsa?

Hur lär jag mig hantera att mitt vuxna barn distanserar sig från mig?

Var lyhörd och känn efter hur mycket kontakt barnen vill ha när de har flyttat hemifrån. Det finns de som har svårt för att acceptera att de vuxna barnen ska leva sitt eget liv och inte dela allt med mamma och pappa längre. Men om barnen är vuxna och välfungerande finns det ju egentligen ingen anledning till oro, säger vår relationsexpert Maria J Bratt.

Oron kan också vara ett maktmedel och ett sätt att knyta de vuxna barnen till sig. Visst hör det till att vilja det bästa för sina barn och nog önskar många föräldrar att de kan skydda barnen från allt ont.